Pinsamt

Hjälp i fredags på jobbet så hände det som jag aldrig har upplevt förut ...
Jag hyperventilerade och kunde knappt andas. Det var jätte läskigt.

Grejen är den att jag är relativt ny på jobbet och ska vara själv 3 veckor nu i juli. Och det är ofantligt mycket att göra (vilket är kul) missförstå mig inte nu. Men jag vill förstår det jag gör och fatta till 100% vad man gör.

Så i fredags blev det bara To much helt enkelt och jag börjar storböla - tårarna bara sprutade ut och jag kunde hindra dem ... shit vad pinsamt när jag nu tänker tillbaka. Min kollega går och stänger dörren och tröstar mig så gott det går ... jag får fram mellan mina flämtningar ... kan du lära mig att krysta ... för jag skojar inte ... jag kunde knappt andas - hjälp det kändes jätte konstigt.  Hon har två barn och känner till min historia med IVF också vilket känns skönt att inte hemlighålla det för sin kollega som man sitter i samma rum som (även min chef vet om det). Jag sa reda på intervjun förra året att jag och min man försöker skaffa barn och ändå anställde hon mig. Det är väl toppen det är så arbetslivet ska vara och inte att man ser hinder med någon som ska skaffa barn utan man ser till kompetensen.

Försöker lugna ned mig och tycker självklart att situationen är ganska pinsam. Men min kollega som är verkligen underbar förstår mig och tycker synd om mig och ber om ursäkt om hon har varit för pushig mot mig ... men grejen är den att hon vill ju bara att jag ska lära mig ... saken är den att det var ett dokument jag hade fått som inte var korrekt. Jag hade sett ett fel men det andra såg jag inte dock så tyckte jag att det var för stor diff från förra veckan (ja det har med ekonomi att göra) ... så jag hade markerat allting för att ta upp det med henne så jag typ inte bara struntade i allting ... jag till och med kom in kl 07 på morgonen för att hinna klart med allt till lunch ... hm ... det kommer ju alltid saker emellan så jag gick från jobbet 1830 i fredags ... då hade jag skickat rapporten till USA.

Hur som haver så pratar vi ett tag och jag lugnar ned mig. Hon förstod och sa att jag skulle prata med chefen på måndag (som idag) vilket jag har gjort och det gick jätte bra. Pust ! Det känns mycket bättre fakiskt. Hon sa att man är ju bara människa och hinner med det som man hinner med. Mer kan man inte göra.
På väg hem i fredags så ringde jag min kusin ... och kunde inte heller hålla tårarna borta ... grejen var den också att jag var super trött ... hade kommit i säng efter kl12 och gått upp kl 0600 ... inte bra det där med för lite sömn. Jag ringde mamma med ... shit vad patetiskt ... då var jag på väg hem efter att ha handlat på ICA och min kära man var inte hemma så jag släpade maten hem från tåget och tyckte nog jääääääte synd om mig själv.

Så skönt det är att kunna skriva av sig en stund - det känns faktiskt bättre att sätta det på pränt. Jag tror jag förstår varför folk blir journalister - för att må bättre helt enkelt.

KRAM